Vätterledenracing

Önskar Olle och Fia

XL Int. ADAC-300-km-Rennen 1976 FIA European Championship, Rd 1 Deutsche Meisterschaft, Rd 1 Nürburgring Nord-Schleife, Adenau, Koblenz, Germany

Race 1 - Deutsche Meisterschaft

II Int. Rhein-Mosel-Preis 1972 II Mayener Rundstreckenrennen Nürburgring (Südschleife), Adenau, West Germany

För mer info kolla dessa länkar http://www.formula2.net/index.html .
 http://www.teamdan.com/archive/www2/gerf3/75gerf3.html
http://www.teamdan.com/archive/www2/gerf3/76gerf3.html

Honda deklarerade tidigt att de skulle presentera sin största satsning på STCC någonsin i samband med fredagens presskonferens. Vilka förare det handlade om var i det längsta hemligt. När det släpptes så var det lika självklart som den vision Hondas grundare Soichiro Honda deklarerade i början på 1950-talet "Honda ska besegra världen". 2006-års mästare Thed Björk värvas från Audi och tar plats bredvid Thomas Engström som förare. Enbilsteamet Engström Motorsport blir tvåbilsteamet Honda Racing, 12 man blir drygt 20 och uppbackningen från Honda är den största genom tiderna. STCC-satsningen går i linje med Hondas F1-satsning där Ross Brown värvas från Ferrari samt det beryktade eventuella intåget i VM-serien WTCC.
- Vi gör den här satsningen med ett enda syfte. Att vinna, säger Prodenius Wihlborg.

Thomas Engström har kört Honda i STCC sedan 2002, vissa säsonger själv, något år i en tvåbilskonstellation. Kommande säsong är dock upprustningen betydlig.
- Vi började diskutera att köra ett tvåbilsteam redan förra året. Till nästa år går det att genomföra med tanke på Hondas internationella satsningar och stora engagemang. Jag har själv varit med och påverkat vem vi ska ta in som förare och mitt förstahandsval var Thed. Ska vi göra det här så ska vi göra det med den bäste föraren och i mina ögon är Thed den bäste, säger Engström.

Fredens soldat i terrons skugga.

Under sju månader var det vårt uppdrag att kämpa för freden och sprida trygghet i Kosovo. 800 svenska soldater kämpade hårt, skrattade och grät.

Det här är min historia.

  
Operation Presevodalen

Nyårsafton 2000 stod kompaniet uppställt i öppen fyrkant på innergården vid OP 19 utanför Pristina Kosovo. KS03 tog befälet i oktober 2000 och jag ingick i SierraLima GRK-pluton. Vi hade haft en stökig höst och alla var trötta på OP och VCP-tjänst men nu stod vi här och försökte hålla värmen medan SL1 höll sitt nyårstal. Vad vi inte hade räknat med var att han avslutade med att berätta att vi hade fått nya order - vi skulle hädanefter ingå i ett multinationellt insatskompani som hade hela Kosovo som ansvarsområde. Tillsammans med ett brittiskt commandokompani och ett finskt pansarskyttekompani skulle vi fungera som ett insatsförband.

Denna berättelse kommer att handla om GRK-gruppen Golf Bravos första uppdrag.

OP = Observationspost

OPT = Observation point temporary

VCP = Vehicleobservationpost

SL = Sierra Lima

CO = Commanding officer

SAS = Special Air Service brittisk commando

GRK Granatkastare

Sisu = Bepansrat 6hjuligt fordon

BV 203/204 = Bandvagn

PBV 302 =  Bepansrat bandfordon

GRG = Granatgevär

PSG 90 = Prickskyttegevär

AG 90 = Automatgevär

KSP 90 = Kulspruta

AK 5 = Automatkarbin

QRF = Quick rapid Force

AOR = Vårat område

Softskin=jeep

Presevodalen ligger mellan Jugoslavien och Kosovos östra gräns och är en fredad zon "Ground Safety Zone" där ingen får uppehålla sig. Den senaste tiden hade det förekommit strider mellan den jugoslaviska militära underrättelsepolisen och albanska gerillan. Vår uppdrag var att förhindra gerillan att röra sig över gränsen samt om möjligt gripa misstänksamma individer. Dessutom bemannade vi flera observationsposter varav en del var dolda, andra mer öppna. Uppdraget hade tilldelats Alfa Sierra (skytteplutonen), men eftersom en grupp hos AS var på leave fick GB från Bravo Sierra (GRK-pluton) hoppa in som ersättare. Så nu började en hektisk period där vi skulle byta tryggheten som vi hade i vår sisu och grk till en pebba (302)! Efter att ha packat 302 för 2 veckor i fält kom första kontraordern. Vägarna vi skulle åka på hade för dålig bärighet så vi fick istället packa om till en bandvagn 203 vilket vi blev överlyckliga för pga att Svensson i gruppen var en ypperlig förare på BV 203/204. Dagarna innan avresa bestod mest av att öva skyttestrid och gå igenom utrustningen. Beväpningen i vår grupp bestod av grg, psg 90, ag90, ksp90, ak5b, ak5 med granattillsats, handgranater chock och rök samt signalpistol - vi var välutrustade för detta uppdrag. Innan avresa hade vi fått en grundlig briefing om läget och en bra insyn i hur området såg ut.

Vi rullade ut från camp Victoria 0500 med den brittiska campen i sikte. Denna operation var under brittisk ledning. Nästa operation skulle ledas av svenskar men det är en annan historia. På den brittiska campen skulle vi sammanstråla med britter och finnar för gemensam avfärd mot camp Moonteeth, den amerikanska mekaniserade campen. 2200 luftlandsattes en skyttegrupp med helikopter för att säkra vår ankomst till området nästa dag. Natten som följde var det inte många som sov. Vi var alla koncentrerade på vad som skulle kunna hända de följande dagarna.

0800 nästa morgon lämnade vi campen. Vår kolonn, som bestod av bandvagnar och sisus, surrade iväg som ett gäng arga getingar. Den finska sisuplutonen skulle patrullera de vägar och byar som fanns i Presevodalens närområde och vi svenskar skulle tillsammans med britterna ta hand om bergstrakterna. När vi hade kämpat oss upp för de slingrande vägarna som var täckta med lera hamnade vi genast i problem. En brittisk patrull stötte på en grupp gerillamän som försökte anfalla britterna med en kulspruta, men kulsprutan klickade och gerillagruppen valde istället att dra sig bakåt över gränsen in i den fredade zonen. Den brittiska patrullen valde att anropa QRF vilka landsattes med helikopter (blackhawk) och grep männen.

1400 gav vi oss ut på patrull för att kontrollera närområderna och vi hittade många nygrävda värn och försvarsställningar. Vi såg även nerbrända hus och de byar vi passerade var öde. 1800 hade vi färdigställt tältlägret och började få lite struktur på lägret. 2200 startade vi en 24-timmars patrull i AOR för att se om det var några nattliga aktiviteter. Plötsligt avfyrade gruppchefen signalpistolen upp mot den klara natthimlen. Instinktivt gick vi ner i skydd och väntade. Det visade sig vara ett falskt alarm, antagligen på grund av ett vildsvin. Då var det bara att ta sig upp igen med radion på ryggen. Jag rapporterade in händelsen till lägret och patrullen fortsatte.

Vid gryningen hade vi upprättat ett OPT vid gränsen men hade under natten inte observerat någon aktivitet, förutom en SAS patrull som vi överraskade (tror jag, det kan ha varit tvärtom). Efter patrullen skrevs det en patrullrapport och vi kröp in i tältet för att sova, men mycket sömn blev det inte eftersom vi också skulle sitta vid radion och patrullera campen. Dagen därpå kom det mat och bränsle mm. Jag kommer särskilt ihåg att det kom ägg och bacon för det satt PS2 och mumsade i sig!

Ett problem som vi inte hade räknat med var drivbanden på våra bandvagnar. Vi hade räknat med mycket snö, men istället hade vi snöblask och leriga smala vägar vilket gjorde att drivbanden och stödhjulen slets ut

väldigt fort. Ett par dagar var det endast våran vagn som var brukbar. Chefen för lätta reparationer hade fullt upp och hans arbete resulterade i ett "letter of commendation"från britterna. Jag minns ett tillfälle när vår grupp skulle till Moonteeth för återhämtning. Efter klartecken från CO1 åkte vi ner för berget mot campen. Jag hade ställt mig i bakre takluckan som tailgunner. När vi lämnat berget hörde jag ett klonkande ljud. Jag fick stopp på vagnen och vi kontrollerade drivlinan och banden men vi kunde inte lokalisera ljudet. Vi fortsatte och plötsligt small det till och klonkandet ökade drastiskt. Det visade sig att kardanaxeln till den bakre vagnen hade brustit. I detta läge var det ingen som ville övernatta i vagnen så vi fortsatte mot Moonteeth. När vi kommit in i staden blev vi osäkra på närmsta vägen till campen. Vi stannade till vid en US army vcp och bad om vägbeskrivning. Soldaten gav oss en utmärkt beskrivning men precis när vi skulle åka började soldatens befäl, som stått bredvid hela samtalet, upprepa hela vägbeskrivningen! Amerikaner... När vi haltade in på campen fick vi många blickar. Inte bara för att vagnen lät som en skrotpress utan också för de brunspräckliga snöblusarna och vår beväpning som fick dem att titta lite extra på oss. 

Efter att vi parkerat vagnen och hittat en brittisk mekaniker, som konstaterade att det skulle ta en dag att reparera skadan, gick vi och åt middag och sedan blev det bio. Efter bion fick vi reda på att vår vagn skulle bli fast på campen några dagar för reperation så vi fick lifta med en brittisk patrull tillbaka till vårt läger. Dagarna gick och vissa soldater hamnade i fältkoma, blev griniga och slarviga. Nästa uppdrag vår grupp fick var att observera en väg längs med gränsen under 3 dygn. Vi lämnade lägret vid skymningen för att kunna slå upp vår observationspost i mörker dolda...

Att slå läger i mörker är alltid intressant. På natten ser allt annorlunda ut, en svacka kan vara en kulle, några träd kan vara en buske, en buske kan vara en soldat. Att slå läger i mörker är lika med ljud och ljusdiciplin. En ficklampa kan ses på flera kilometers håll och ljud kan färdas långt i bergen. Efter att vi säkrat platsen för vårt nya läger och satt ut vaktposter kunde några av oss sova några timmar. Vi brukade använda oss av ett vaktschema som bestod av 2 h vakt följt av 2 h beredskap (man kunde sova men skulle vara stridsberedd) och sedan hade man 2 h sömn. Under beredskapstiden och sömnen skulle man också hinna med vapenvård, äta, och göra sina behov. Dagarna gick och det verkade inte vara någon aktivitet i området. Sista natten låg jag i sovsäcken under bar himmel istället för att sova i tältet och hittade en bekväm sovställning mellan några stenar. Efter någon timme vaknade jag till av att jag var inbäddad i snö. Det hade kommit ett lätt snöfall som täckte allt. Jag tog mig ur sovsäcken och anslöt till vaktpatrullen. De närmsta timmarna skulle bli riktigt spännande. Det var sista dagen och vi skulle röja vår observationspost och bli avlösta av en annan grupp som skulle ta över. Vi var nu 3 st som var vakna och observerade vägen. Vi visste att den nya gruppen skulle komma i en bandvagn så när vi hörde ett fordon närma sig, det första på 3 dagar, så tänkte vi att det var bandvagnen. Men när vi tittade ner i dalen och såg att det var en rysk militärjeep blev vi riktigt misstänksamma. Nu gick allt väldigt snabbt. Vi rusade ner till vägen och intog försvarsställning. Jag låg i en slänt på dalsidan av den snötäckta lervägen och de andra två tog översidan. Bilen närmade sig och jag hann se att det fanns 2-4 personer i fordonet. På grund av den dåliga vägen kunde jeepen inte köra mer än 10-20 km/h. När bilen var 10 meter från vår position steg jag upp på vägen med min AK 5 riktad rakt mot vindrutan på jeepen. Bilen stannade genast. Min gruppchef gick in bakom bilen och skrek att de hade vapen. Vi fick ut männen från bilen och de fick lägga sig på marken så vi kunde dra buntband runt deras händer. Efter det genomsökte vi dem och deras bil och det vi hittade var AK 47 med ammunition. Under tiden hade resten av vår grupp vaknat och kommit ner i de kläder de hunnit få på sig. När vi var färdiga kom den andra gruppen med sin bandvagn och vi kunde transportera våra fångar till en amerikansk camp nere i dalen. Jag fick den stora äran att köra den konfiskerade jeepen. Efter att vi rullat in på den amerikanska campen höll vakten på att tappa hakan när vi lastade ut 3 gerillamän från bandvagnen. Vi stannade på campen i några timmar för att assistera förhörsledarna. Tillfångatagandet av dessa män resulterade för min del i utmärkelsen "letter of commendation" från den brittiska armen.

Operation Trafalgar

Vårat uppdrag var att få ett slut på striderna som pågick mellan albansk gerilla och Makedonska armén och upprätthålla gränserna.

Strax efter klockan 16.00 den 29 mars 2001 anlände vi med våra granatkastare tillsammans med delar ur stab och trossplutonen till vårt nya fältläger utanför byn Gorance några kilometer från Makedonska gränsen. I luften hängde spejande apachehelikoptrar som en påminnelse om att det bara några timmar tidigare hade varit granatbestjutning mot den Kosovoalbanska byn Krivenik där 5 civila dog och 15 skadades. Makedonien hävdade att det var albansk gerilla som skjutit medan gerillans talesman hävdade motsatsen. Eftersom vi hade varit i Kosovo nästan ett halvår var vi rätt luttrade och började genast bedriva fotpatruller i området för att visa att svenskarna hade kommit!

Följande natt skulle vi komma att skriva historia då vi tillsammans med brittiska bandhaubitsar markerade för gerillan att KFOR var på plats genom ett massivt eldöppnande längs gränsen mot Makedonien. Massmediaintresset var stort och alla stora bolag som till exempel BBC och CNN var på plats. Själv var jag med i ett fem minuter långt reportage som Bert Sundström från Rapport gjorde.

  20.30 kom ordern "högsta eldberedskap"och kort därefter fick första pjäsgruppen öppna eld som ett invisningsskott reglerat av Fist-teamet.

Det som följde därefter var en kort men mäktig uppvisning i eldöppnande när de tre 12 centimeterpjäserna sköt samtidigt. Den kväll sköts 30 av de totalt 68 lysgranater som avfyrades under hela operation Trafalgar.

Under operation Trafalgar gjordes många patruller och en av dem blev lite annorlunda. Jag höll på att fixa med sisun när jag hörde på radion att rekgruppen hade sett tre män röra sig vid gränsen. Eftersom de flesta i plutonen var upptagna med annat och halva min grupp var på patrull fick jag, min ställföreträdande gruppchef och en tolk åka med sisun till en mötesplats där vi sammanstrålade med en Finsk patrull. Nästan i samma ögonblick som vi kom fram hörde vi hur en helikopter närmade sig. Vi skulle bli luftburna och fick lämna sisun mitt på en bergstopp. Rekgruppen som befann sig på en annan topp säkrade vår sisu genom att bevaka den från sin position.

Ombord på superpuman fanns även britter så på en kort stund hade vi samlat ihop en bra styrka. Högsta befälet i finska gruppen var fänrik men av någon anledning blev det min ställföreträdande gruppchef som blev ansvarig för den allierade gruppen. Vi blev underrättade om att männen som hade synts på kullen hade tagit eldställning på en topp vid gränsen. Nu var alla riktigt spända på vad som väntade. Doorgunnern skiftade position hela tiden och radiotrafiken hade ökat. Eftersom landskapet bestod av berg och kullar blev vi avsläppta 500 meter från den position där de tre männen beräknades befinna sig. Helikoptern kunde dessvärre inte landa och vi blev tvungna att hoppa ut den sista metern. Att hoppa från en helikopter innebär alltid en risk eftersom det kan gå riktigt illa om man landar snett. Jag var den i gruppen som var tyngst lastad eftersom jag hade radion på ryggen men för övrigt var vi lätt utrustade med endast vatten och ammunition, och vi klarade oss oskadda.

Vi framryckte mot toppen, gjorde en omfamningsmanöver och närmade oss platsen i en halvmåneformation. När vi hade ca 100 meter kvar såg vi ett värn. Eftersom vi var osäkra på männens nationalitet gjorde vi oss tillkänna genom att ropa, både på engelska och serbiska, vilka vi var och att de skulle komma ut. Efter en stund började det röra sig vid värnet och tre Makedonska soldater kom fram. Det visade sig att de läst kartan fel och trodde att värnet var deras postering i Makedonien. Vi klargjorde för dem vilket pådrag de hade orsakat och markerade på deras karta var vi var med hjälp av vår GPS. Efter lite eftersnack kontaktade vi helikoptern och blev hämtade på en plats där det gick att landa. Vi blev avsläppta vid vår sisu och och rullade in på campen lagom till middag.

Dagen efter var läget fortfarande spänt och vi fick besök av en brittisk fältpräst som frågade om han fick hålla en gudstjänst i ett tält hos oss. Hela plutonen anslöt till gudstjänsten och prästen gjorde en liknelse mellan ljuset från våra granatkastare och ljuset från Jesus!

Dagarna gick snabbt och patrullerna fortsatte. Jag var speciellt förtjust i helikopterpatrullerna då vi blev avsläppta på olika platser i området och tog oss tillbaka till campen till fots. Att sitta bakom piloterna med båda dörrarna öppna då de flög taktisk flygning till målet, d.v.s. de följde terrängens kupering, var riktigt tufft. Men ibland hände det som inte fick hända. En gång när vi kom tillbaka från en patrull möttes vi av den fruktansvärda nyheten att den helikopter som släppt av oss tidigare under dagen hade störtat på väg tillbaka på grund av dåligt väder. Båda piloterna omkom.