Vätterledenracing

"-Come on katten, det svänger ju!"

Många förknippar Lindy Hop med halsbrytande tempo och häftig akrobatik. I själva verket varierar tempot mycket och Lindy kan med fördel också dansas i långsamt tempo till jazz och blues. I den sociala dansen, som är kärnpunkten i vår undervisning, används akrobatik väldigt sällan eller inte alls. Man behöver med andra ord varken bättre eller sämre fysik för att klara att dansa Lindy Hop än man behöver för annan sällskapsdans.
  

Lindy Hop har vissa likheter med bugg, men grundsteget är lite annorlunda. Vi växlar mellan steg och trippelsteg och räknar 6-or och 8-or. Stilen skiljer sig också en del från buggens. Kavaljeren ska vara så maskulin som möjligt, och damen så feminin som möjligt. Dansen är energirik, intensiv, mjuk, följsam och har ett skönt gung - allt på samma gång!

Man är aldrig för ung eller för gammal för att lära sig Lindy Hop. Det är en dans för alla. Den är fri och ger möjlighet till improvisation och personligt utförande utan regler och restriktioner, och det finns stora möjligheter att utvecklas som dansare. Damen får också lov att ta sig vissa friheter och påverka dansen. Det är inte alls så svårt som en del tror. Gör ett försök du också! 

Grundreglerna är:

Ju fler streck/stjärnor/galoner desto bättre

En tjock galon/stor stjärna kan betyda mer än flera små.

Tilltala alltid officerare/befäl med Grad- Efternamn.
Ex "Kapten Andersson!". Förnamn används aldrig!

Kan du ej namnet på personen, använd enbart grad. Ex "Kapten!"

Tilltala aldrig befäl enbart efternamn. Ex "Andersson!"

Dina underlydande kan du tilltala enbart med efternamn, helst bör Grad-Efternamn användas då hans/hennes underlydande finns närvarande.

Grader sitter bl.a. på axlarna (Axelklaffar) eller på ärmarna (Flottan/Flygvapnet), fältuniform på kragen (Kragspeglar) och även fram på Fältmössan (Mössmärke).

Är du osäker eller har svårt att se graden p.g.a. mörker, avstånd, etc, ta hellre en högre än en för låg.Att tilltala någon med för låg grad kan anses som en ren förolämpning. Kom dock ihåg att då använda en rimlig grad, det är ju inte troligt att din närmaste chef är General. Använd ditt sunda förnuft.

Värnpliktiga grader

Exempel.

Ett gruppbefäl blir efter en tid Korpral
Dagen efter MUCK blir han Furir.

Ett plutonsbefäl blir efter en tid Korpral och senare även Furir.
Dagen efter MUCK blir han Sergeant.

Ett kompanibefäl blir efter en tid Korpral, sen Furir och senare även Sergeant.
Dagen efter MUCK blir han Värnpliktig Fänrik.

Här käre kusin måste jag opponera mig. Att bensinskatten skulle vara för hög kan jag inte hålla med om. Ska vi i framtiden ha en hållbar samhällsutveckling måste vi fundera över hur vi hanterar våra transporter och resor. Ett rimligt bensinpris för att nå klimatmålen borde ligga någonstans mellan 15 och 20 kr, dvs. det blir dyrt om man har en SISU i garaget men inte så farligt om man väljer ett mer bränslesnålt alternativ och funderar över hur man reser. Jönköping är ju ett föredöme för hela landet när det gäller kollektivtrafik så för kortare resor borde det finnas många alternativ tillgängliga och för långväga resor kan man kanske ibland ta tåget.

http://webbtv.forsvarsmakten.se/?id=195

Pansarterrängbil XA180 (Patgb XA180) eller SISU som den oftast kallas, är utlandsstyrkan sanna arbetshäst. Namnet XA-180 står för motorstykan som är ca 180 kW.

XA-180 är ett sexhjulsdrivet trupptranportfordon med en enklare beväpning i form av en Tksp 12,7. Fordonet är förhållandevis rymligt och har betydligt större innervolym än många motsv fordon från andra länder, t.ex. Tyska Fuchs, Ryska BTR-60/70/80, mfl.

Fordonet är allmänt omtyckt och bevisat en bra lösning för fredsbevarande uppdrag, vilket är den typ av uppdrag Sverige oftast deltar. XA-180 har en bra kombination av beväpning, komfort, lastutrymme, minskydd, skydd mot splitter och finkalibrig eld, hastighet på landsväg, inlärningstid och en acceptabel terrängframkomlighet.

För fredsframtvingande och högriskuppdrag som i större grad påminner om reguljärt krig är dock andra fordon mer lämpande.

Historia

I Finland började utvecklingen av ett bepansrat trupptranpsortfordon 1979. 1980 ombads två företag ställa upp med varsit fordon. Det finska företaget SISU deltog och hade den 31 oktober 1983 sin första XA-180 klar för test hos den finska försvarsmakten. Testen utföll väl till SISUs fördel och den 22 december beställdes 50 st fordon av det finska försvaret, varav 9 st för finsk FN-tjänst. Ytterligare vagnar beställdes snart och idag har över 700 st vagnar i olika konfigurationer tillverkats av XA180/185 serien. De allra flesta i tjänst i Finland. Bland finska soldater kallas de oftast för PaSi efter det urpsungliga namnet Panssari Sisu. Vagnen har exporterats bl.a Sverige, Norge, Irland, Österrike och Gahna. I samtliga länder främst som fordon i fredsbevarande-/FN-tjänst.

Den svenska historian

De svenska FN-styrkor på Cypern och i Kongo på 50- och 60-talet varit utrustade med den svenska hjulgående pansar-lastbilen KP-bil från 40-talet.

I december 1987 fick FMV i uppdrag av regeringen att köpa in 4 st pansarbilar för den svenska FN-styrkan i Libanon (UNIFIL). Svenska armén genomförde 1987/88 försök med bepansrade trupptransportfordon med skydd mot splitter. Bland dessa fanns XA-180.

FMV beställde i januari 1988 fyra stycken XA-180 av SISU Oy Sisu-Auto AB för ca 2 milj. kronor styck. De skulle beväpnas med en Tung kulspruta 12,7 mm (Tksp12,7) och sex rökkastare av svenskt fabrikat. Ett av argumenten för att välja den finska vagnen var att den redan fanns i ett ganska stort antal i missionsområdet hos den finska styrkan. Vagnarna levererades under april/maj 1988 och var till en början beväpnade med 7,62 mm Kulspruta ( Ksp 58) i väntan på Tksp. I mars 1989 kunde de ombeväpnas med Tksp 12,7 som det urpsungligen var tänkt.

Ett större antal fordon behövdes senare när den svenska FN-stykan skulle ner till Bosnien 1992. Lösningen för Sverige var att leasa ett antal vagnar från Finland. Av de 70 vagnar som nu är i svensk tjänst tillhör 26 Finland och skall återlämnas årsskiftet 2003/04. De ersätts då av den nyinköpta Patgb203. De XA-180 som idag är i tjänst i utlandsstyrkan har tjänstgjort många år på balkan. De har hållit förvånansvärt bra, trots att de används flitigt och hårt konstant under många år och utan möjlighet till längre översyn.

I utlandstjänst är det oftast att föredra ett hjulgående fordon då man till största delen förflyttar sig på någorlunda markerade leder och vägar och såldes inte behöver förflytta sig helt dolt inne i terrängen, till sådant krävs bandgående fordon. Det händer dock relativt ofta att man kör fast med fordonet på dåliga, leriga och porösa vägar då vagnen är så pass tung.

Bandgående fordon är tyngre, kräver mer underhåll och drivmedel samt tar sig fram långsammare på vägar och kostar flera gånger mer i inköp. De sliter även hårdare på miljön och vägarna.

Motor och växellåda

Motorn är en 6-cylindrig lastbilsmotor upplevs av de flesta som väldigt klen. 236 hk på över 15 ton är lite klent för att ta sig fram i branta backar på dåliga vägar och minimalt för att köra i ren terräng. Motorn får jobba hårt och blir ofta väldigt varm, speciellt eftersom lufttemperaturen i de länder den tjänstgör är relativt hög jämfört med Sverige. Lösningen är att köra sakta i uppförsbackar och låga växlar med höga varv så att den kyler. Under uppdrag då det inte är ett alternativ kan vagnchefen i nödfall tömma i några flaskor dricksvatten i kylarens luftintag i farten då den sitter lättåtkomligt på taket.

Växellådan är en automatväxellåda med separat terrängväxel. Automatlådan gör att utbildningstiden för förarna kan hållas väldigt kort. Det är väldigt viktigt i en organisation som vi har där man rekryterar nya soldater var 6:e månad och som dessutom inte är yrkessoldater eller oftast inte ens är utbildade på vagnen i fråga. Det tar betydligt längre tid att lära sig köra rätt med en manuell låda i terräng och risken för att köra sönder fordonet med manuell låda är större, även om en mycket skicklig förare tar sig fram bättre med manuell låda än med automat. Kravet för att få bli SISU-förare är att man har ett lastbilskörkort civilt eller militärt.

Förarmiljö

Förarmiljön är spartansk med enkla visare och instrument som känns igen från en vanlig tidig 80-tals lastbil. Både föraren och vagnchefen har öppningsbara takluckor. Det mesta känns igen från en civil lastbil men lite skiljer; manöverlåda för det automatiska brandsläckningssystemet, avfyrningsknapp för rökkastarna. Ett snöre för kraftiga tryckhornen sitter i taket (tuta). Kraftig tuta är ett av de största hjälpmedlen för att ta sig fram när det krisar.

Förarmiljön

Föraren är den enda som har en någorlunda bekväm sittmiljö då de flesta vagnar bytt ut det lilla obekväma lill plastsätet mot en riktig lastbilsstol.

Sikten är förhållandevis god för att vara ett bepansarat fordon. En tvådelad vindruta och ett fönster i vardera sidodörr, samtliga av skottsäkert glas. Man kan inifrån dra för stålluckor med siktspringa för vindrutorna ifall man skulle bli beskjuten, men på luckorna för sidorutorna måste man skruva upp utifrån. En klar nackdel när man väl behöver det.

Amfibisk

Ursprungligen var fordonen fullt amfibiska och utrustande med propellrar. De kunde ta sig fram i 8km/h i vatten. På de svenska vagnarna har man i de flesta fall monterat bort propellrarna då det numera är förbjudet att simma med fordonet eftersom det enl. rykten skall ha skett olyckor i Finland i samband med detta . Egentligen borde de vara fullt amfibiska fortfarande, då man inte satt på något extrapansar som ökat vikten markant.

Detta innebär oftast inte något problem då den amfibiska förmågan inte krävs i de länder XA-180 idag tjänstgör.

Modifierat stridsutrymme. Sittdyna för tailgunner, mm. Besättningens stridsutrustning hänger på resp. plats.

Komfort
Normalt åker nio man i vagnen; förare, vagnchef, HMG-skytt samt sex skyttesoldater. I de två luckorna bak brukar minst två man stå. Att sitta bak i stridsutrymmet är inte bekvämt då man inte kan sitta upprätt pga den låga takhöjden och att sätena är placerade så högt upp på hjulhusen. Av säkerhetsskäl måste man alltid bära hörselskydd och hjälm vid all färd i vagnen, vissa kräver även kroppsskydd. Att ligga på golvet eller på sitsarna är bekvämare, men förbjudet av säkerhetsskäl. Det blir mycket varmt nere i stridsutrymmet och de flesta blir väldigt "komiga" i värmen, den obekväma sittställningen och av att inte se ut. Att stå upp i en av luckorna är betydligt bekvämare och mindre uttröttande.

Utrustning
En normal skyttegrupp medför en otroligt mängd utrustning som måste vara snabbt åtkomlig. Då man kan få en uppgift att lösa med kort varsel. Därför har många fixat upp praktiska transparenta fickor på väggarna i vilka man kan ha små prylar. Bl.a. medförs utrustning för minvarning, pärm med protokoll, kartor över hela området man verkar i, utrustning för mobil fordons/person-kontroll, mat och dricksvatten för tre dygn, sjukvårdsutrustning, avspärrningsband, ficklampor, Cyalum-lysstavar samt en hel del ammunition, granater och mörkerutrustning. Varje soldat medför dessutom så gott som alltid fullpackad stridspackning och full stridsutrustning. På taket finns två packlådor i vilket man lägger allehanda tillbehör såsom spännband, motorolja och anna gruppmtrl. På taket medför man även ett antal Jeepdunkar med extra diesel, spanska ryttare för avspärrning fordonskontroller, högantenn 2/k och ett 10-tal meter taggtråd (concertina). Vagnen är så pass rymlig att man kan packa med sig all gruppmateriell inkl tält och kravall-utrustning, sk fältlastning

Genom bakdörrarna tar sig soldaterna går i/ur stridsutrymmet. Det finns en förslutningsbar skottglugg på vardera dörr. samt ett bepansrat litet fönster. På den vänstra dörren finns ett block för vinschning och på den högra en "Spade Gräv". Dörrarna låses med en hasp över handtaget från insidan. Dörrarna är tunga och går bra att öppna/stänga så länge marken är plan. Lutar vagnen kan är det otroligt tungt att stänga/öppna dörrarna då det sker enbart med muskelkraft. Man har ingen bra ställning eller hävarm/handtag att ta tag i inifrån när den skall stängas. I värsta fall får man putta igen utifrån, sen klättra upp och slänga sig in via en taklucka.







 

Eftersom jag inte har haft någon blogg eller digitalkamera så länge tänkte jag lägga in lite semesterminnen i efterhand:).
April 2004 liftade jag med en lastbil till Umeå för att möta upp Andreas. Vi fortsatte sedan i blixten till Kiruna-Abisko-Riksgränsen-Narvik-Lofoten och slutligen Lyngen, och var ligger lyngen? Titta på kartan och följ norges gräns så långt norrut du kan, där hittar du Lyngen en halvö. Andreas och jag träffades i Makedonien 1999 och har hittat på lite äventyr efter det.
Ursäkta den dåliga bildkvaliten men jag hade inte digitalkamera så dessa bilder är fotokopierade till digitalt.


På morgonen hittade vi något berg att skidbestiga. Vi använde oss av telemarksskidor med stighudar under.
Stighudar=sträv yta som gör att man inte åker bakåt.


Och på eftermiddagen bar det utför...


För vissa gick det inte lika bra.


Och på kvällen lagade vi en riktigt god vildmarksmiddag!

Det är mycket prat om Nordic Battle group i media, det är sveriges första yrkesarme som till stor del består av 20-åringar. De rutinerade soldaterna som har varit ute på missioner har inte velat ingå i detta upplägg dels pga för låg lön och att många tror att det kommer vara tufft att åka iväg med nymuckade soldater utan livserfarenhet med befäl som har utbildningsdrillen kvar i kroppen.

Jag har inte själv skrivit denhär texten, men jag ville dela med mig av den ändå för att den är så träffande.

I ett land med en president - det kunde också varit ett litet land med en kung - fanns det en armé med soldater, mestadels värnpliktiga. Mammas Gosse Johnny ryckte in i armén. Hans far såg fram emot att kunna prata lumparminnen med honom.
I det här landet har kvinnorna, nej jag menar mödrarna stor makt. Politikerna vet det. Lille Jonny började sin grundutbildning tillsammans med en massa andra Mammas Gossar. "Vänster, höger vänster, höger" vapentjänst, fys, för lite sömn. Blev både kall och våt, kände sig eländig ibland - men lycklig. Sedan blev det träning med sprängämnen och skarp ammunition. Mammas Gosse var så stolt att han skrev hem till Mamma om det. Samtidigt stod det i tidningar och visades på TV att några värnpliktiga nästan drunknat under en övning, att en bandvagn hade vält och att någon hade förfrusit några fingertoppar. Om utbildningen är bra, realistisk och grundlig måste man räkna med några olycksfall. Men befälen hade kalkylerat utan mor och utan politikerna. Olycksfall - ja, bandvagnen välte för att föraren sommnat, kanske hade han fått för lite sömn. Tillbudet vid vattenövergången - antingen kunde soldaten inte simma, var för tungt lastade eller så var vattnet för kallt. Och kylskadorna, att vara i fält i minus 35-40 grader är ju inte klokt!!!
Det tyckte i alla fall mamma. Mödrarna började höra av sig. Vad nu? Lille Johnny var i fara, fick inte tillräckligt med sömn, vila, frös och var våt - ååå herregud... Politikerna fick brev,pressen började sina skriverier, TV och radio började ta upp saken. Befälen utpekades som obildade, orättvisa och omdömeslösa galningar. Så småningom fick Mammas Gosse sova minst åtta timmar varje dygn. Han slapp bli kall och våt. Han blev aldrig mer för trött eller varm, utbildningen blev ett skämt. Det blev så lungt och säkert att Mamas Gosse aldrig lärde sig skjuta och överleva. Så kom den dagen då Mammas Gosse gick ut i kriget. Stackars lille Johnny, stackars alla mammas gossar. Fienden hade ingen aning om det här med säkerhet eller så brydde de sig inte om det.
Fienden anföll på dagen, fienden anföll om natten när lille Johnny sov på sin post eller åt sin middag, och Mammas Gosse var ju van att få sin sömn och äta varm mat tre gånger om dagen. Fienden kämpade i regn, i snöstorm, han gick och sprang fortare än lille Johnny, och värst av allt - fienden använde riktiga kulor och sprängämnen. Fienden brydde ju sig inte om någonting... Mammas Gosse sköt ibland sina kamrater. Han gjorde det för att han var rädd och saknade träning. Mamma var stolt. Men lille Johnny då? Det finns ett monument i det här landets huvudstad, med namnen på alla små Johnnys ingraverade. Man kan ofta se mödrar som gråter där, och fäder med sorgsna ögon.

Bearbetat efter original av Paul Manser, Vietnamveteran

Denna bild är från kosovo 2001. Det pågor strider i bergen mellan Makedonska armen och albansk gerilla, våran uppgift var att förhindra att kriget spred sig in i kosovo.




Denna bild är tagen på natten när vi avfyrar våra granatkastare. jag befinner mig vid den första pjäsen på knä.
vår uppgift var att belysa gränsen så att posteringarna kunde se om det pågick förflyttningar mellan gränserna.